ANNONS

Aktuellt:

  • 27/3: Spikformen är i ZENIT. Med Zinco Jet (13%) satte vi V64 och dagens dubbel. Kvällens netto: 16.990 kr!
  • 25/3: SUPERSPIK PÅ V86! Bugsy (6,7%) levde upp till våra förväntningar!
  • 13/3: Full pott på V65 och fin LD till 28,83! Total nettovinst: 17.184 kr!
  • 5/3: Rätt rakt igenom på V64 samt två klockrena tvillingar - tipsmaterialet ordnade 11.084 kr nettovinst!
  • 2/3: Spiken Floalts Cesna (9%) vann från dödens! V6 och rak DD satt till 16 gånger!
  • ​​Nettovinst på V75 2014-2019: 893.915 kr!
Kristofer Axén

Jag hade speldjävulen på mina axlar

23 december 2009

Lönen från mitt lagerjobb hade precis trillat in på kontot och när alla räkningar var betalda återstod bara några tusenlappar eftersom det var en månad med mer utgifter än vanligt. Jag hade några veckor tidigare köpt ny bil och bytt upp mig rejält. Min första bil, en brun Volkswagen Passat från 1984, fyrväxlad och med choke som jag köpte för 2 500 spänn hade börjat krångla alltför mycket. Att bensinmätaren inte fungerade kunde jag leva med även om det ledde till soppatorsk på motorvägen vid ett tillfälle, men att den nu under kalla vintern emellanåt inte startade gjorde det väl problematiskt för mig. Det fick bli skroten för min bruna trotjänare och sedan tömde jag hela sparkontot och köpte en Volvo 850 för 20 000 kronor. Kontrasten var enorm och det var verkligen värt det även om det innebar att sparkontot ekade tomt. Nu fanns ingen ”reserv” att falla tillbaka på ifall det skulle komma några oväntade utgifter.

”Otur” för mig den här julmånaden. Inte en enda julklapp inhandlad så jag fick tillsammans med en vän bege mig ut till Marieberg Köpcentrum för att åtgärda detta för mina sista slantar. Det var absolut inte första gången jag var i den situationen att hela kontot skulle vara tomt strax efter lön, men det brukade lösa sig med att låna någon lax här och någon lax där samt göra storkok med spagetti och köttfärssås. Senare på kvällen var det uppesittarkväll med Bingolotto och V75 där det enbart var det sistnämnda som lockade mig och det var givet att göra en rad – särskilt eftersom det var jättejackpott med hela 120 miljoner till en ensam vinnare. Rekordstor pott alltså!

Problemet var att när julklappsköpen var klara återstod inte många hundralappar. Spelintresserade vänner hade hört av sig till mig och frågade om jag kunde göra en V75:a för 500 kronor var, men jag sa som det var – tyvärr, men jag äger inte ens 500 kronor. Men jag kan ju inte sitta tom en sådan här kväll tänkte jag, så jag slängde ihop en rad för 378 kronor i min lokala spelbutik där svärfar och hans bror hade en tredjedel var eftersom vi skulle träffas på kvällen och se på allt tillsammans.

Någonstans mellan Marieberg Köpcentrum, spelkiosken och min hyresrätt på Alnängsgatan 21 hade jag lyckats med konststycket att slarva borta påsarna med julklappar i. Det spelade ingen roll hur mycket jag letade eller ringde runt till olika affärer jag varit i – påsarna var borta och det var inget jag kunde göra. Jag skulle helt enkelt bli tvungen att låna pengar för att köpa nya julklappar dagen efter på självaste julafton. Men först en trevlig uppesittarkväll med V75, Bingolotto och middag.

24 december 2009

Det är julafton och jag hade precis satt mig i min nyinköpta Volvo 850 från tidigt 90-tal för att åka iväg och köpa julklappar – ännu en gång. Men. Bilen startar inte trots flera ihärdiga försök. Den är helt död. Normalt skulle jag fått ett rejält meltdown här och tycka att jag är världens mest otursförföljda människa, men ärligt talat så skrattade jag bara rakt ut. Kvällen innan hade det nämligen klaffat sagolikt bra på travet och min V75-rad för 378 kronor hade tagit sig igenom nålsögat och förvandlats till 11,4 miljoner – vilket innebar 3,8 miljoner per skalle. Där och då sket jag i om bilen var sönder och om jag var tvungen att köpa julklappar för hundrade gången. Livet lekte!

24 maj 2010

Jag var på en födelsedagsfest på nattklubben Villa Strömpis i Örebro och blev från ingenstans konfronterad av ett par vänner. Det var tidigt på kvällen och festen hade precis börjat egentligen. Det var mellan välkomstdrinken och middagen, så berusningsnivån var väldigt låg på samtliga och jag blev överrumplad av orden: ”Sluta spela nu! Du spelar för mycket!”. Det var inte första gången jag fick höra detta, men oftast var det via omvägar bakom ryggen och en del hade till och med sagt det till min flickvän. Jag hade hela tiden avfärdat detta som regelrätt skitsnack bakom ryggen som enbart byggde på avundsjuka. Vad menar de? Jag har ju kontroll? Varför säger folk till min flickvän att jag spelar mycket? Det är väl klart att man höjer insatserna lite om man har miljoner på kontot? Folk är bara avundsjuka och snackar skit.

Det här var dock första gången jag verkligen tog åt mig. Det lustiga är att personen som konfronterade mig inte alls var någon nära vän, utan vi kände bara varandra flyktigt. Jag antar att det är svårare för nära vänner att prata om något sånt här. Han tog mig åt sidan och vi satte oss ned vid ett bord. Han hade hört att jag spelat mer än vad jag brukar, att folk är oroliga, att jag borde sluta spela. Han sa att jag borde ta till vara på den chansen jag fått med storvinsten och tänka på framtiden. När vi satt där på våra stolar och han körde sina haranger så kände jag mig så uttittad.

Det var som att alla i hela rummet visste vad vi pratade om. ”Nu tar han snacket med Axén” – det var så alla tänkte. Jag kände mig förnedrad och där och då hatade jag honom. När han var klar med sitt snack så sa jag bara till min flickvän att vi skulle dra därifrån. Vi sket i middagen och vi sket i födelsedagsfesten. ”Hej då, alla avundsjuka jävlar” tänkte jag och drog. På vägen hem sa jag till min flickvän: ”Jag ska sluta spela!” och hon brast ut i gråt av glädje och lättnad. Det var då jag verkligen förstod.

Känslan var ändå att jag skulle visa allt och alla. Jag är ingen speltorsk. Ingen spelmissbrukare. Jag har råkat vinna pengar och anpassat insatserna efter det. Men när jag tänkte efter så hade mitt spelande blivit väldigt osunt och jag förstår att varningsklockorna hos min omgivning började ringa. Jag jobbade kvar på mitt lagerjobb, vilket var ett nattjobb. På natten är det som bekant många NHL-matcher och för att ”hotta” upp arbetspassen lite så började jag spela på detta. Jag slog upp en livescore-sida på en dator på lagret och varje gång jag åkte förbi med trucken kunde jag se resultaten lite svagt om jag kisade med ögonen.

Stod det 1-0 till Tampa? Ja, det gjorde det! De har man ju en lax på till 2,85 – tackar! Så där höll det på hela våren och givetvis var detta ingen plusaffär. Men jag spelade inte bara på arbetstid utan även på min lediga tid och det var verkligen noll tanke bakom spelen utan mest för att ”ha något”. Vänner hade väl reagerat på när jag helt plötsligt slängde mig med fraser som ”jag har tre lax på Southampton idag”. Inte just att jag spelade på Southampton utan att samma kille som några månader tidigare knappt hade en spänn på kontot helt plötsligt spelar 3 000 kronor på en fotbollsmatch som om det vore daglig rutin.

Jag bad min bankman räkna ut hur mycket pengar jag hade förlorat den våren och han kom fram till att jag spelat bort cirka 80 000 kronor. Somliga hävdar att ”det är väl för fan ingenting” medan en del menar att det är helt sjuka summor att spela bort. När jag har läst om spelmissbruk har jag förstått att summorna är totalt irrelevanta. Det är beteende och handlingarna som är det centrala. Och mitt sätt att spela var så långt ifrån sunt som man kunde komma, så jag förstår i efterhand att omgivningen reagerade. Nu stod jag inför ett vägskäl – vem är jag egentligen? Är jag spelmissbrukare eller kan jag ”sluta när jag vill”? Jag bestämde mig för att visa alla. Framför allt visa för mig själv.

Jag berättade för alla i min omgivning att jag inte kommer spela en enda krona mer på hela året – drygt sju månader. Ge mig en trisslott och jag kommer inte skrapa den. Noll kronor kommer jag omsätta. ”Men det är ju Elitloppet snart? Då måste du ju få spela” kunde någon fråga. Jag ska besöka Elitloppet, men jag kommer inte spela en spänn blev mitt svar. Jag menade allvar och min omgivning förstod det – även om det flesta var helt säkra på att jag absolut inte skulle klara det.

Det gav mig så klart bara ytterligare tändvätska. Aftonbladet ringde och ville göra någon tipsgrej inför kommande V75-omgång, men jag sa som det var. Jag har spelat bort alldeles för mycket pengar, så jag har spelstopp fram till nyår. Därför känns det inte trovärdigt att ge ut tips. Det blev givetvis en artikel med tillhörande rubrik ”Vann 11,4 miljoner – tvingades sluta spela” och jag tror den klickades rätt flitigt från just Örebrohåll... Jag skämdes dock aldrig – det var bara skönt om ”hela stan” visste hur det låg till.

23 december 2010

Exakt ett år har gått sedan den stora vinsten och jag är snart i mål med min spelpaus. Nu står jag vid en bankomat i centrala Örebro och har tagit ut 2 000 kronor. Inte kan jag väl sitta tom när det är jubileum? Ingen behöver ju få veta något. Jag har ju varit duktig ändå. Jag gör en V75:a för två lax! På väg mot en spelbutik jag aldrig brukar besöka för att ingen ska känna igen mig, men jag börjar må dåligt när jag väl kommer in. ”Är du så skallös att du ska bränna allt drygt en vecka innan det är klart?” tänker jag för mig själv. Får genast dåligt samvete. Jag köper ett kuvert och lägger pengarna i. De får bli en julklapp till farsan i stället.

1 januari 2011

Jag hade klarat det. Känslan var att jag hade visat för alla att jag inte är någon spelmissbrukare. Framför allt hade jag dock visat det för mig själv och det var det enda som verkligen betydde något. Det rena samvetet och känslan att vara fri. Känslan av revansch och ”vad var det jag sa”. Obetalbart. Vad jag förstått långt efteråt är att de där sju spelfria månaderna förmodligen förändrade mitt liv. Jag tog mig ur den dåliga spiralen tidigt och har aldrig varit nära att trilla dit igen.

Frågan är hur livet hade sett ut utan den där majkvällen 2010? Kanske hade jag insett problematiken ändå. Kanske hade jag inte det. Jag vill inte veta alternativet. Jag hade speldjävulen på mina axlar, men jag kastade av honom direkt och det är jag glad för – sedan dess har han aldrig kommit riktigt nära. Jag har sett spelmissbruk hos andra på nära håll. Vänner som förlorat allt. Som är skuldsatta för livet. Jag har sett framgångsrika människor gå från allt till inget. Jag har hört historierna. De värsta. De som slutar med självmord. Spelmissbruk är vidrigt och det kan alla som har sett det på nära håll intyga – särskilt då det ofta är hela familjer som drabbas.

Därför – har du någon i din närhet som du misstänker spelar på ett osunt sätt. Ta snacket! Även om det är otroligt svårt. Räkna inte med medhåll direkt utan snarare tvärtom med de reaktionerna jag fick: ”Vad menar du? Jag spelar inte mycket? Jag brukar ju vinna också! Du är bara avundsjuk”. Men kanske sår det ett frö. Ett frö som leder till ett förändrat beteende på lång sikt. Vilket i sin tur kan vara livsavgörande för den personen.

Åtta år senare: 2 november 2019

Det är V75-finaler på Solvalla och jag är på plats med mina kollegor ”Jesus” och Farnod. Mycket har hänt under det decennium som följde efter storvinsten 2009. Det har blivit fler storvinster, jag har tagit mitt spelande till en mer professionell nivå och framför allt – jag får jobba med min hobby på spelvärde.se. Jag är ödmjukt tacksam till min situation, men sedan om den beror på min egen karaktär och disciplin eller den där händelsen i maj 2010 är det ingen som har svar på. Eller om det är en kombination av allt?

Det närmar sig spelstopp till Dagens Dubbel och jag rör mig mot baren för att beställa en kaffe. I anslutningen till baren står en rätt nära vän som får syn på mig och vinkar. Jag går dit och upptäcker att han är med killen från födelsedagsfesten 2010. Vi kramas och utbyter artighetsfraser, men det är en stel kram och det är svalt kallprat. Vi har nämligen inte träffats sedan den där festen för drygt tio år sedan och det är en konstig känsla i luften. Som att vi båda skäms.

Jag skäms för att jag blev avklädd den där kvällen och han kanske skäms för att han konfronterade mig? Paradoxalt nog får jag även samma känslor som jag fick då – att jag inte gillar honom. Att han bara ska hålla käften. Att jag vill gå därifrån. Trots att jag borde känns tacksamhet.

Efter kallpratet vänder jag mig mot min vän och vi pratar mest om vilka hästar man borde spela med på ”dubbeln” innan jag vänder mig om och går mot baren. Medan jag väntar på att få min kaffe kollar jag på mannen från festen och funderar. Hur mycket har han egentligen betytt för mig? ”Förmodligen ingenting”, tänker jag där och då. Det är inte förrän nu i februari 2020 när jag skriver den här krönikan som jag förstår att han förmodligen betytt hur mycket som helst samtidigt som jag inser hur otacksam jag varit. Jag hoppas att jag någon gång får honom att känna att det var värt det.

Kristofer Axén

2018 - året då vita tejpen slog igenom!

Äntligen är året snart slut! Eller? Jag gillar personligen att vända blad oavsett om jag kan blicka tillbaka på ett år som varit fågel, fisk eller mittemellan. Jultomten gav mig i alla fall en tidig julklapp, men till nästa år sänker jag ribban en aning...
Läs krönikan
Kristofer Axén

Tänk ett varv till!

Felaktigheter kring de hårda värdena är en sak. Gällande de mjuka värdena måste vi acceptera att det blir "fel" emellanåt. Jag hör hellre vad en tränare eller kusk tror på förhand än att inte höra någonting alls.
Läs krönikan
Kristofer Axén

"Bokför allt!"

Otaliga är de vinnarintervjuer jag läst om travspelare som nyligen fått ett inslag där de berättar hur det gick till, hur de tänkte och så den obligatoriska frågan som avslutar: "Hur vinner man miljoner på trav?". Oftast är svaret det gamla vanliga: Tro på sig själv, våga ta bort favoriter som är överspelade, osv. Gammal skåpmat alltså. Jag har själv medverkat i liknande intervjuer och svarat på samma fråga och i princip gett samma svar. En fråga som det egentligen inte finns något korrekt svar på och detta är vad den här krönikan handlar om.
Läs krönikan
Kristofer Axén

"Vore det mest värdiga för alla inblandade"

Jag hade också blivit tjurig om min häst vann på V75 och det enda man talade om efteråt var att hästen gick i jänkarvagn för första gången. Eller barfota. Eller helstängt. Eller vad det nu kan vara. Det var ju ändå hästen som gjorde jobbet och bakom segern finns en tränare och skötare som lagt ned ett stort arbete genom att förbereda hästen minutiöst. Det känns därför snudd på ovärdigt att börja babbla om vilken sulky hästen hade eller att det minsann var första gången med norskt huvudlag.
Läs krönikan

Sidor